har halsfluss.
tycker synd om mig själv.
men penicillinet ska väl snart kicka in, så det borde bli bättre inom kort..
spännande ledighet det här!



låg och tittade på Oprah, där Jessica Simpson var gäst.
de talade om dagens utseendefixering och vilket pris man får betala för att "vara snygg".
jag blev så himla illa berörd när det än en gång gick upp för mig hur jävla illa vi egentligen behandlar oss själva i strävan efter att leva upp till något slags orimligt ideal.
vi kvinnor slår knut på oss själva för att känna oss snygga och slippa få kommentarer om att man är ful, tråkig eller fet..

jag är definitivt en av de kvinnor som bryr sig mycket om utseende, både gällande andra och mig själv.
jag älskar att shoppa, älskar att fixa nya frisyrer och sminka mig mycket.
jag älskar att få fina komplimanger.
jag brukar intala mig själv att jag ENDAST gör det för min egen skull, men om sanningen ska fram gör man det ju någonstans för andra också. för mäns gillande och kvinnors beundrande.
jag kan tycka att det är OK om man är tillräckligt stark i sig själv att kunna gå sin egen väg utan att slås ned av andras kommentarer, då kan man vara hur "utseendefixerad" man vill.
men det är nog en fin linje till att bli beroende av andras gillande, att sakta men säkert brytas ned av samhällets och andras ideal.

förr fick jag panik över mina sneda tänder. mina ärriga kinder. mina leverfläckar.
nu har jag nog lagt det där bakom mig och insett att det faktiskt är så jag ser ut, och att folk får tycka om mig ändå.
där finns DOCK en sak jag inte lagt bakom mig.
min vikt.
jag håller konstant på med mina ångestattacker över hur tjock jag känner mig.
jag försöker med än det ena än det andra viktminskningsförsöket.
vissa funkar, andra inte - men oftast orkar jag inte i längden vilket innebär att jag går upp några kilon igen.

jag trivs inte med mig själv.. men vad är anledningen till detta EGENTLIGEN?
är det att det egentligen inte är tillåtet att ha lite av ta av?
är jag rädd att folk ska titta på mig och tycka att jag är fet och äcklig?
VARFÖR kan jag inte bara acceptera mig för den jag är?

jag blir så trött på mig själv ibland. orka bry sig om ideal? varför kan man inte bara köra sitt eget race och omges av människor som tycker om en, oavsett hur man ser ut?

jag vill fortfarande gå ned ett gäng kilo, och det SKA hända. någon gång.
men det jag måste ändra på är min inställning.
jag ska inte göra det för att andra ska titta på mig och utbrista:
"WOW vad du har blvit smal.. guud vad snygg du är!"
utan jag ska göra det för mig själv. för min hälsas skull.
att äta balanserat och träna regelbundet kommer göra att jag mår bättre, vilket gynnar mig själv i längden!
jag har dessutom ytterligare en tung anledning att hålla koll på vikten:
- diabetes, som ligger i släkten och som jag inte är särskilt intresserad av att få...


men för guds skull kvinnor, sluta ställa så höga krav på er själva!!
det är inte rimligt att vi ska vara pinnsmala, ha slät hy utan minska skavank och dessutom gärna ha stora bröst och putrumpa.
det är inte rimligt att vi ska se ut som tagna ur en film dag ut och dag in.
det är inte rimligt att se ut som om vi är 20 när vi är 50.
det är inte RIMLIGT!


Jessica Simpson är strl 34-36 och kallas FET!
KOM IGEN!
var fan är den här världen på väg?
hon har kommit ut med en ny serie som heter "The price of beauty" som jag laddade ned precis.
kanske något för dig?


FÖRSVINN ÄTSTÖRNINGAR, FÖRSVINN skönhetsoperationer och FÖRSVINN idiotiska ideal - FÖR GOTT!