Ibland känner jag mig fortfarande som ett litet barn. Som mammas lilla flicka.
Men sen hinner verkligheten ikapp mig.
Jag är ju vuxen nu... eller?
Det händer att jag plötsligt hajar till i vardagen och förundras över den person jag har kommit att bli.
Det kan vara när jag står och bakar en mängd olika kakor eller försöker mig på nya avancerade matrecept för att imponera på svärföräldrarna m.fl. som kommer på besök... (jag som aldrig direkt har vare sig bakat eller lagat mat).
Det kan vara när jag står på Systemet och funderar på vilken druva som skulle kunna stilla mitt begär för tillfället samtidigt som jag fingrar på de olika färgglada boxarna. RÖTT vin, I might add... (för några år sedan var rött vin det värsta jag kunde tänka mig... det och kaffe).
Det kan vara när jag drar mitt ICA kort och bär hem fem fullastade kassar med mat. Hem till VÅR lägenhet. Min och min SAMBOS. Galet bara där. Egen lägenhet och en underbar kille som jag förmodligen kommer leva resten av mitt liv med. Som jag förmodligen kommer gifta mig och skaffa barn med. Det är ju helt galet... (jag som alltid fallit för de där "farliga" och struliga killarna). 
När jag väl har kommit hem möts jag av vår HUND. Tänka sig, Martina har en hund som hon älskar av hela sitt hjärta... (jag som alltid varit lite smårädd för hundar).

Listan kan göras lång över saker som idag kännetecknar mitt liv, men som då kändes helt otänkbara. 
Då, när jag var en galen tjej som festade järnet flera dagar i veckan och som lämnade över all vardagsbestyr åt mamma och pappa. 
Den tjejen kan fortfarande skymta fram emellanåt. Festsuget och den sida av mig som ibland kan känna rädsla över allt ansvar och fullständigt vilja släppa taget om förnuftet kan fortfarande hugga tag i mig vissa perioder -  men det viktigaste kvarstår. Den del av mig som vuxit upp hittar alltid sin väg tillbaka. Tack och lov.

Jag är nog inte alltid så lätt att leva med. Jag har en tendens att omedvetet söka mig till problem. Kalla det "drama queen", eller vad ni vill. Men samtidigt vet jag att jag har otroligt mycket att ge, och att jag gärna gör det också. Så jag inbillar mig själv att det brukar kompensera för mitt temperament.. ;)

Så här sitter jag nu framför min sambos enorma dator och tittar mig omkring.
Hela lägenheten sjuder av julstök. Julgran, miljarder klappar, ljusstakar, tomtar, pynt, kakor, glögg.. och visst ja, där i ena hörnet av köket står mitt röda vin och väntar på mig. Påminner mig om den jag är idag. Att ett glas rött en måndagskväll kan vara mer tillfredställande än 4 groggar en lördagsnatt.
Jag ler. 
Jag är nöjd. Just nu är jag riktigt nöjd. Jag längtar till julafton och jag längtar efter ett nytt spännande år.
Jag älskar min sambo och jag älskar mitt liv.

Harmoni..!


För övrigt måste jag inflika att jag har gått och blivit farligt förälskad.
I en bok. Eller rättare sagt fyra böcker.
I två filmer (än sålänge).
I två karaktärer, och då särskilt i en. Edward Cullen. 
Jag har ALDRIG förr blivit så betagen, omtöcknad och förvirrad av en fantasivärld som jag så innerligt hade önskat var sann. Det är fascinerande. Det är kittlande. Erotiskt. Fruktansvärt frustrerande. Jag vill vara Bella. Så enkelt är det. Hur patetiskt det än låter, så vill jag vara en påhittad person. Jag vill bli uppvaktad och omhändertagen av en vampyr. Har jag gått och blivit ding på riktigt, eller är det fler som känner som jag?

Så ett tips till er som inte upptäckt "Twilight" världen än; vänta inte. Ni kommer bli lika förtrollade som jag!
OCH förälskade....